Runeberg och vänkretsen
Fredrika Runeberg skriver i sina biografiska anteckningar att Runeberg, särskilt som ung var mycket blyg. I sitt vuxna liv såg han visserligen gärna vänner hemma hos sig men avskydde officiella tillställningar med långa hyllningstal och undvek sådana om möjligt. Han var också besvärad av att besöka främmande människor eller personer med en högre social ställning. När han blev bjuden till någon sådan tillställning svarade han i allmänhet ja men ångrade sig sedan och bad ofta Fredrika Runeberg om hjälp att hitta på en förevändning att slippa gå. Däremot umgicks han gärna med t.ex. studenter och njöt då av att vara i centrum av uppmärksamheten. Han tyckte också om att träffa gamla vänner som han kunde umgås jämlikt med, och kunde då sitta uppe och prata till följande morgon.

Lördagssällskapet
Många av Runebergs vänner från Lördagssällskapet härstammade från studietiden i Åbo, som J. V. Snellman, Fredrik Cygnaeus, och J. J. Nervander. Både Cygnaeus, Snellman och Runeberg höll kontakt med varandra livet ut. Vänskapsrelationen till Snellman sattes visserligen ibland på prov eftersom han också var Runebergs strängaste kritiker. Vid ett tillfälle sade Runeberg att "Snellman har alltid huggit i sten, men hans förtjänst är att han alltid huggit". Kontakten till Nervander var till en början mycket nära men avtog med tiden för att han och Runeberg blev oense i många frågor.
Runeberg och Topelius den 19 februari 1863. På hemresan från Sverige 1851 lär Runeberg i Jakobstad ha slagit armen om den 14 år yngre Topelius, dragit ned honom i sitt knä och sagt: "hör du Zacharias, nog är jag ändå din skaldepappa, men jag tackar dig, att du icke har blivit min apa." Fotografi av J. C. Lihr.
SLS arkiv.

Zacharias Topelius deltog i Lördagssällskapets möten först under senare delen av 1830-talet. Topelius och Runeberg blev bekanta när Topelius som 14-åring bodde inackorderad hos familjen Runeberg våren 1832. Runeberg undervisade och förberedde Topelius för studentexamen och deras lärar - elev förhållande fortgick i stort sett livet ut. Andra Runebergs vänner från Lördagssällskapets tid var M. A. Castrén och Elias Lönnrot.

Brevkontakter
Runeberg träffade gärna sina gamla vänner, men han var mycket dålig med att hålla kontakt med dem per brev. Han skrev ogärna brev över huvud taget och de flesta brev, av de 300 bevarade, är affärsbrev av olika slag. Egentliga vänbrev skrev han bara till författaren och Svenska Akademiens ständige sekreterare Bernhard von Beskow i Stockholm (ett per år) och till sina släktingar.

Vänner i Borgå
Runeberg umgicks under Borgåtiden i synnerhet med personer som inte hörde till universitetskretsen. Det var främst med lärarkollegerna vid Borgå gymnasium som han umgicks. Hans nära vänner bland lektorerna var Alexander Ferdinand Borenius och Johan Edvard Öhman. Öhman hade en stabil ekonomi och lånade en del pengar bl.a. åt Runeberg under de första åren i Borgå. Andra umgängesvänner från gymnasiet var Daniel Lindh och sångläraren Adolf Fredrik Sirén. Sirén var Runebergs jaktkamrat och hjälpte också han ofta Runeberg i penningaffärer.

Det första fotografiet av J. L. och Fredrika Runeberg är en dagerrotyp från 1846 där de poserar med några umgängesvänner i Borgå. Från vänster Runebergs, Annette Reuterskiöld, Mathilda och Adolf Sirén och sittande Emma Borgström, f. Mether, och hennes dotter Fiken. Bilden är sannolikt tagen av den fransk-ryska litografen och dagerrotypisten Joseph Desarnod. SLS arkiv.

Runeberg umgicks också med J. E. Öhmans bror Alexander Constantin Öhman, som 1839 öppnade en bokhandel i Borgå, den s.k. Öhmanska bokhandeln, och bedrev förlagsverksamhet. Han var utgivare av Borgå Tidning och utgav också Julqvällen 1841, Dikter III 1843 och Kung Fjalar 1844.

Runebergs tre "läromästare i livet"
Runeberg kallade tre personer sina "läromästare i livet". De var sångläraren Fredrik August Ehrström, som var Runebergs vän sedan skoltiden i Vasa, possessionaten Gustaf Duncker och tullförvaltaren Johan Adolf Dreilick i Borgå.
Johan Adolf Dreilick, SLS.
Ehrström är känd för sina tonsättningar av Runebergs dikter, bl.a. för "Vid en källa". Duncker var Runebergs resesällskap vid skaldens enda resa till Sverige 1851, och Dreilick var Runebergs jaktkamrat. Dreilick levde med sin hushållerska och fick sex barn med henne innan de gifte sig. Runeberg var fadder för två av barnen. Om Dreilick sade Runeberg när han just flyttat till Borgå: "Hit kom jag såsom en höglärd magister och trodde mig vara något, men först här lärde jag mig av Dreilick, en syndare och en publikan, att bli människa."

Släktingar
Fredrik Tengström, SLS.Runeberg träffade också gärna sina släktingar inom den Tengströmska kretsen. Särskilt Fredrika Runebergs bror Fredrik Tengström, som inte hade någon egen familj, stod den Runebergska familjen särskilt nära. Sönerna i familjen var under studietiden i tur och ordning inackorderade hos Tengström i Helsingfors.

Gruvinspektören, underbergmästaren och senare bergmästaren Fredrik Tengström tillhörde Runebergs vänner sedan studietiden i Åbo. Inom den Runebergska familjen kallades han för Bergmästarn. Han hade en praktisk läggning och hjälpte Runeberg med ekonomiska ärenden under många år.

Runeberg och kvinnorna
Runeberg hade också nära relationer till flera kvinnor. Bland dem är säkert Maria Prytz och Emilie Björkstén de mest berömda. Maria Prytz hade som barn varit Runebergs elev när han var informator i Pargas 1827 och 1828. Hon rörde sig senare också i Lördagssällskapets krets i Helsingfors och vistades ett par veckor hos Runebergs i Borgå 1841. Runeberg hade redan en längre tid varit mycket förtjust i henne och hon har ansetts vara förebilden till Hanna.

Maria Prytz blev pinsamt berörd av Runebergs uppmärksamhet gentemot henne, framför allt av hänsyn till Fredrika Runeberg. Efter vistelsen i Borgå avvisade hon Runebergs uppvaktningar. Han skrev ett antal brev till henne, som hennes släktingar förstörde efter hennes död 1849.

Våren 1846 blev Runeberg närmare bekant med societetsskönheten Emilie Björkstén i Borgå. Hon umgicks mycket med Runeberg och umgänget övergick småningom i förälskelse. I april 1847 lånade Runeberg hennes dagböcker och skrev av dem för att kunna behålla ett eget exemplar. Den första maj möttes de på en bjudning hos biskop Ottelin. Emilie Björkstén skriver i sin dagbok att Runeberg stod tillbakalutad vid en dörrpost då han returnerade dagböckerna och medan hon smusslade undan dem drog han henne intill sig och kysste henne.

Fredrika Runeberg som senare blev vän med Emilie Björkstén försökte tona ner den erotiska attraktionen mellan Emilie Björkstén och Runeberg: "Fjäsk och kurtis, snömos och skräp" försvinner med fägringen, men däremot inte "hjärtats goda och sanna värme", skriver hon 1857 till Emilie Björkstén.

Silhuett som tillhört Emilie Björkstén, SLS.Emilie Björksténs och Runebergs relation var som mest intensiv 1848 men deras vänskap varade fram till 1863 då han fick hjärnblödning, och hon besökte honom sporadiskt också senare. På äldre dagar kunde hon inte hemlighålla brevväxlingen med Runeberg utan berättade om den t.o.m. för Fredrika Runeberg. I ett brev skriver hon rentav att hon vill att Runebergs brev till henne skall läggas under hennes huvud i kistan när hon dött. Fredrika Runeberg svarade henne med en fråga om hon trodde att hon skulle "sofva sött på en sådan hufvudgärd".


Emilie Björksténs dagböcker gavs ut 1922 av Albert Edelfelts syster Berta som hade bearbetat och redigerat dem. De ursprungliga dagböckerna brändes på Emilie Björksténs begäran. Utgåvan Ur en gammal dagbok väckte på sin tid skandal och Emilie Björkstén utpekades som "en inbilsk fjolla". Först när Runebergs brev till henne offentliggjordes 1940 insåg man att det ingalunda handlade om ett ensidigt svärmeri från Emilie Björksténs sida.

Agneta Rahikainen

<Tillbaka