Lyrik
Runebergs lyriska samlingar Dikter I-III utkom 1830, 1833 och 1843. En rad brokiga strofer av tillfällighetskaraktär, skaldens ungdomsdikter som bevarats i den så kallade Blåa boken samt även några betydelsefulla diktverk som inte ingår i samlingarna har utgivits under titeln Strödda dikter I-II.

Den spänning mellan romantikern och klassikern som kan förnimmas i diktarens debutsamling är fruktbar. Ett exempel på detta är odet "Till Frigga" som skrivits till den gudomliga älskade och där en gränslös känsla sammanfattas till strofer som lånats av romaren Horatius ("Till Frigga" 1-4):

Mig ej lockar din skatt, Afrikas gyllne flod!
Ej din perla jag sökt, strålande Ocean!
Friggas hjerta mig lockar,
röjdt i tårade ögats dagg.

Den jagcentrerade "sjuka själens" bekännelselyrik företräds av diktcykeln "Svartsjukans nätter" där Runebergs viktigaste förebild var den geniale företrädaren för romantiken i Sverige, Erik Johan Stagnelius (1793-1823).

För Runeberg innebar frigörelse en strävan bort från jagets subjektivism. Han blev därför inte någon romantiker med "den sjuka själen" som ledmotiv, utan en klassiker vars passion var klarheten. Denna ambition uppfylls på det mest övertygande sätt i avsnitten Idyll och epigram i hans två första samlingar som även kallats idyllepigram. I dessa objektiva miniatyrer, inspirerade av serbiska folkvisor, skildras känslorna och förnimmelserna i synnerhet hos unga människor.

Mest känt av de mer omfattande idyllepigrammen är "Bonden Pavo", ett monument över den finske bonden. Längre fram "fann" Runeberg även Kanteletar, alltså den finska folkdikten. Utgående från denna skapade Runeberg diktcykeln Ett litet öde, där en estetiskt utvecklad flicka från landet redovisar sin kärleksbesvikelse och sina känslor.

"Den enda stunden"
Kärleken är ledmotivet i idyllepigrammen. En av skaldens mest kända dikter är "Den enda stunden" där det kvinnliga subjektet bekänner sin kärleksupplevelse, förmedlad blott genom blickar:

Allena var jag,
han kom allena,
förbi min bana
hans bana ledde.
Han dröjde icke,
men tänkte dröja,
han talte icke,
men ögat talte.
Du obekannte,
du välbekante!
En dag försvinner,
ett år förflyter,
det ena minnet
det andra jagar;
den korta stunden
blef hos mig evigt,
den bittra stunden,
den ljufva stunden.

"Norden"
Det följande exempel för sig på en allmännare nivå.

Löfven de falla,
sjöarna frysa.-
Flyttande svanor
seglen, o seglen
sorgsna till södern,
söken dess nödspis,
längtande åter,
plöjen dess sjöar,
saknande våra.
Då skall ett öga
se er från palmens
skugga, och tala:
Tynande Svanor,
hvilken förtrollning
hvilar på norden?
Den som från södern
längtar, hans längtan
söker en himmel.

Den som talar i dikten är en nordbo som föreställer sig hur svanarna som flyger söderut längtar tillbaka till sina häckningsplatser i Norden när de väl nått sitt mål. Sydlänningen tolkar svanarnas längtan som ett försök att nå upp till himlen, eftersom fåglarna inte nöjer sig med Söderns jordiska paradis. Jean Sibelius tonsättning av denna dikt är en av komponistens mest djupsinniga solosånger.

"Svanen" och "Vid en källa"
Runebergs dikter var sångbara på ett sätt som inspirerade tonsättare redan före Sibelius. De mest kända är F. A. Ehrström, Fredrik Pacius och Karl Collan. Både de svenska och de finska versionerna av Ehrströms "Svanen" och "Vid en källa" i romansstil har ända sedan begynnelsen varit ett stående inslag på repertoaren när man sjungit tillsammans i svensk- och finskspråkiga soaréer.

"Svanen" är en lovsång till Finlands sommarfagra natur, till kärleken och till de högre strävandena i livet. "Vid en källa" fick människan att upptäcka källor överallt vid Runebergs levnadsstig. Diktens källa är symbolen för en själ: i dess klara yta speglas de farande molnen och vädrets skiftningar. Kännetecknande för Runeberg är att han inte såsom romantikens Narcissusar - t.ex. de hos Stagnelius - sökte bilden av sitt jag i källans klara spegel, utan att han lät källan reflektera varandets skönhet i hela dess vidd.

Den kosmiska kärleksuppfattningen
I sin lyrik upplever diktaren att den erotiska kärleken, fosterlandskärleken och den kärlek Gud känner för människorna är uttryck för samma kosmiska kraft. Gud är samtidigt både personlig och allestädes närvarande, han finns bortom stjärnorna och ändå nära intill människan.

Legenddikten "Khrysanthos" i den tredje samlingen kan anses vara den främsta lyriska manifestationen av Runebergs humanism, eftersom han där skildrat syntesen mellan antikens kulturarv och kristendomen. Titelpersonen är en äkta kristen som ändå är stolt över sitt atenska kulturarv, Sofokles budskap.

Medan Runeberg var ledamot av psalmbokskommittén diktade han ett sextiotal psalmer som avspeglar hans ljusa gudsuppfattning. Bland dessa kan nämnas "En dyr klenod", "Bevara Gud vårt fosterland" och "Jag lyfter ögat mot himmelen".

Epik och parodier
För Runebergs strävan att skildra livet objektivt lämpade sig den episka dikten bäst. En del inflytanden fick han visserligen från den idyllepik som under föregående sekel blomstrat i Tyskland (Voss, Goethe), men Runebergs epik byggde framför allt på hans egen kännedom om antiken.

I sin ungdom skrev Runeberg två parodier på Iliaden: en på svenska där versmåttet var hexameter, Wargen, och en eposparodi på grekiska, Akademisk examen (1826), där udden riktades mot en professor som var känd för sin uppblåsthet. I följande brottstycke parafraseras de första stroferna i Iliaden:

Sångmö, sjung om Johan Wallenius¹ gruvliga vrede
sinnesförtärande, ryslig, för vars skull sorgliga smärtor
ynglingar ledo, de härliga blomstren i Akademien.

(övers. Ivar A. Heikel)

Runebergs parodiska episka experiment publicerades inte under diktarens livstid.

Skaldens diktverk i prästgårdsmiljö, Midsommarfesten (1827), som var i linje med Voss ideal, kan anses vara ett förstadium till Hanna (1836).

Elgskyttarne (1832)
Runebergs första hexameterepos som offentliggjordes, Elgskyttarne (1832), bygger på upphovsmannens egen kännedom om Homeros och Vergilius och innebar att den homeriska berättarstilen tillämpades på en realistisk folklivsskildring (Elgskyttarne I 1-15):

Aftonvarden var nyss fulländad i torpet. En lemning
låg på det rymliga bordet ännu, kring stäfvan med kalja
stycken af hålkaksbröd; och i koppar potäter och mujkor.
Stugan var uppeldad och varm; från härden vid ugnen
spred en sprakande glöd den behagliga hettan och fyllde
taket med skyar af rök, att pertorne knappast och slädan
kunde på sparrarne ses, der lagde de voro att torkas.
Röken höll sig i höjden likväl, och under dess mörker
blossade pertor i mängd och belyste det landtliga folkets
aftonbefattningar än, värdinnan den driftiga Anna,
hvilken för sig och sin ärade man uppbäddade sängen,
dottren, som sköljde förnöjd vid muren den sotiga grytan,
gnolande runor i lugn, och sonen den raske, som flitigt
öste åt fålarnas par, der de stampande stodo vid dörren,
hackelse blandad med mjöl, i den väl hopfogade hoen.


Både innehållet och detaljerna i denna äktfinska skildring från ett rökpörte bygger på diktarens egna upplevelser i Saarijärvi, vilket framgår av hans Saarijärvi-uppsats. Den episka ramen är hämtad ur Vergilius diktverk Georgica (Om lantbruket), där den romerske diktaren skildrar en italiensk bondes och hans hustrus vintersysslor i den sprakande eldens sken.

I Elgskyttarne får läsaren träda in i en värld befolkad inte bara av torpare och bönder utan också av rotehjon och tiggare. Handlingen utspelas dels vid en älgjakt, i vilken gårdens torpare deltar, bland dem svågrarna "den förståndige Petrus" och "den raske Mattias från Kuru", dels vid förlovningen mellan Mattias och piga på herrgården, "den blomstrande Hedda".

Elgskyttarne är framför allt ett agrart epos: utöver den framgångsrike Mattias gårdsskötsel skildras "den ärlige tiggaren Arons" öde. Denne, som efter två missväxtår nödgats gå från gård och grund och ta till tiggarstaven, har dock sin mänsklighet i behåll. I slutet får han uppdraget att sköta herrgårdens fiskeredskap och förnöja folket med fiolspel.

Runebergs diktverk i lantbruksmiljö är ett viktigt led i raden av finländska agrara skildringar (Aleksis Kivis Sju bröder, F.E. Sillanpääs En mans väg). Till och med i våra dagars EU-Finland har det fortfarande något att säga oss - inte bara som en beskrivning av lantbrukets två anleten, det milda och det dystra, eller som en lovsång till solidariteten människor emellan utan också som en skakande exposé över fattigdomsproblemet.

Hanna (1836)
Diktarens följande epos på hexameter, Hanna (1836), är inledningen till den rad prästgårdsberättelser och skildringar av den ljusa sommarnatten som blivit traditionsskapande inom Finlands litteratur (Juhani Ahos Prästens dotter och Prästens hustru, F.E. Sillanpääs Silja och Människor i sommarnatten).

Diktverkets miljö är ett insjölandskap och temat en 17-årig prästdotters plötsliga förlovning under midsommarnatten. Inom den tyska idyllepiken var den här sortens prästgårdsromantik särskilt populär. Hanna är en magnifik skildring av en ung flickas första förälskelse men även en lovsång till den ljusa sommarnatten. Hanna, brodern August och den blivande fästmannen ger sig ut i naturen och brodern gör sin gäst förtrogen med landskapets innersta väsen (Hanna III 1-16):

Solen sänkte sig ned och skymdes af bergen i vester;
mild som en brud var aftonen dock. Guldskyar i luften
summo och strålade ljus mot jorden, och ljummade vindar
kommo från ängarne än ock lekte med ångor af blomstren.

Lätta, med sväfvande steg, som hade af vingar de lyftats,
styrde de unga sin färd mot den speglande stranden af träsket.
Men för den främmande viste hans vän det älskade hemmets
ljufva behag och hörde ej opp att minnas och tala:
"Ser du den rodnande sjön," så sade han, "ser du hur olik
hafvet, som suckande slår mot din hembygds klippiga stränder!
Här är grönska och färger och lif. Otaliga holmar
skjuta ur vågorna opp, och svajande vinka från alla
lummiga trän, som bjuda den tröttade roddaren skugga.
Nalkas du udden, som nu tycks träffa det mötande landet,
öppnas en vidare rymd af vatten, och trefliga byar
skymta från stränderna fram, och kyrkan lyser i fjerran.

Hannas ställning som idyllepikens klassiker framgår även av att verket har översatts till olika språk, till tyska rentav fyra gånger. Det i diktverket som kanske starkast attraherar en nutida människa är den djupa naturkänsla som har sin motsvarighet i vår tids gröna rörelse. Hannas bror, ynglingen August, kan anses vara genomsyrad av den gröna ideologin.

Julqvällen (1841) och Nadeschda (1841)
Under de följande åren odlade Runeberg i sin epik både klassicism och romantik. I hans tredje epos på hexameter, Julqvällen (1841), är handlingen förlagd till herrgårdsmiljö. Skildringen på hexameter interfolieras med virtuosnummer på andra versmått.

Huvudpersonerna är den gamle krigaren Pistol, en av Runebergs odödliga veterangestalter, och dottern på gården, den 16-åriga Augusta. Kaptenens son har i likhet med Pistols son kämpat i rysk-turkiska kriget och gårdsfolket väntar dem bägge hem till julen. Endast den förstnämnde ynglingen återvänder och bringar budskapet att den senare stupat. Pistol bär sin förlust på ett kärvt manligt sätt som förebådar Fänrik Ståls sägner.

Samma år utkommer Nadeschda (1841) där Runeberg tillämpat en rad varierande versmått. Handlingen, som gestaltats i episoder, utspelas i Ryssland under Katarina den storas tid. I detta diktverk, inspirerat av Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866), skildrar Runeberg hur två bröder, "den mulne Dimitri" och "den glade Woldmar" tävlar om samma jungfru, titelpersonen. Kejsarinnan själv fäller avgörandet i slutet

Kung Fjalar (1844)
Många anser att höjdpunkten för Runebergs diktning är sagaeposet Kung Fjalar som tilldrar sig under vikingatiden och som ansetts vara diktarens motstycke till Esaias Tegnérs Fritjofs saga (1825). Diktverkets ödsligt storartade tragik har stöpts i strofer utan rim, avledda från versmåttet i Horatius oden (Kung Fjalar I 1-4):

Satt hög å sin konungastol
hugstore Fjalar, Gauthiods kung. Hans blick,
klarnad i vunna segrars fröjder,
skimrade ung än under hans silfverhår.

När kung Fjalar lagt ner sina vapen utropar han i sin känsla av kraft att fredens tid är inne. Då uppenbarar sig emellertid gudarnas tolk Dargar och förutspår att kungens släkt ska ödeläggas i blodskam som hämnd för att denne har upphöjt sig själv över gudarna. Förbannande gudarna beslutar Fjalar döda det ena av sina barn. Han måste välja mellan sonen Hjalmar och dottern Gerda. Valet faller på den sistnämnda; dottern störtas från en brant ner i havet.

I intrigen flätas ett ödestragedimotiv in som påminner om Oidipussagan: Gerda räddas och upptas som fosterdotter hos kung Morannal. Hennes härkomst förblir okänd och hon kallas Oihonna, havets dotter. När Hjalmar vuxit upp till hjälte vinner han hennes hand.

Hemligheten avslöjas för syskonparet och systern går en frivillig död till mötes. Hjalmar uppsöker sin far, berättar vad som skett och överbringar en hälsning från systern. Inför faderns ögon berövar han sig livet. Fjalar tillstår nu att gudarna har övertaget, eftersom de när de så önskar kan rädda ett litet barn från en säker död, och på det sätt som anstår en vikingakonung ändar kung Fjalar sitt liv (Kung Fjalar V 305-320):

"Hafvet svallar vredgadt, stormen ryter; men J bjuden, och vågen sänks, hafvet lyder, hafvet, som flottor slukar, har ej makt att svälja ett hjelplöst barn.	Jag har lärt er känna, ej jag blyges att mig böja för er en gång. Mätt jag är på lifvet, och jordisk storhet är mig ringa vorden. Jag går till er."
Så han sade, och med svärdet stilla skar han runor i ärrigt bröst. Hjertats källor brusade fram ur djupet, varmt med Hjalmars blandades fadrens blod .	Sommarns qväll såg klar och ljus på norden,lugn sig bredde kring land och haf, bortom skogen dolde sin strålflod solen,och, likt dagen, slocknade Fjalar kung.

För Runeberg var budskapet i diktverket den tragiska nåden: när Fjalar ödmjukt föll till föga, sonade han sin förhävelse och fick tillträde till gudarnas boningar. Detta framgår av diktarens egna förklaringar som kom till sedan han råkat i polemik med J. V. Snellman. I linje med sin hegelianism hade denne nämligen tolkat Fjalars dilemma som en konflikt mellan familj och samhälle.

Fänrik Ståls sägner (1848 och 1860)
Nationalskald blev Runeberg framför allt för sin fosterländska insats som skapare inte bara av dikten "Vårt land" utan även av de övriga dikterna i Fänrik Ståls sägner. Den översättning till finska där Paavo Cajander står som upphovsman hade här en stor betydelse. I och med den blev sägnerna även de finskspråkigas andliga egendom och fick sin slutgiltiga status som nationaldiktverk.

Dikterna kom ut i två delar 1848 och 1860. Som källor använde skalden dels de uppgifter baserade på traditionen som fanns att få bland annat hos kapten Enehjelms familj i Saarijärvi och Ruovesi, dels G. Montgomerys historiska verk om kriget mellan Sverige och Ryssland 1808-1809.

Till sin andra samling fick Runeberg rikligt med stoff även från veteranerna. De hade entusiastiskt tillägnat sig redan den första serien sägner och 1854 som tack skänkt diktaren en stor, konstfärdigt utformad silverkanna. Frågan vem fänrik Stål var och huruvida han hade någon historisk förebild har varit föremål för livliga diskussioner. Det naturligaste är att uppfatta honom som ett mer än levande förkroppsligande av veterantraditionen ("Fänrik Stål" 157-162):

De sägner här i sång jag satt,
från gubbens läpp de stamma,
jag hört dem mången stilla natt
vid pertans matta flamma,
de tala några enkla ord,
tag mot dem, dyra fosterjord.

Dikterna i Fänrik Ståls sägner är mestadels berättande ballader och glimtar ur 1808-1809 års krig. Men där finns också några lyriska dikter ("Vårt land", "Soldatgossen", "Björneborgarnas marsch") som placerats i början av respektive samlingar.

Sägnernas popularitet bygger på de oförglömliga persongestalter som rycker läsaren med sig, oavsett om de är vanliga meniga eller höga officerare ("Sandels" 1-6):

Sandels han satt i Pardala by,
åt frukost i allsköns ro.
"I dag, ett slaget, blir striden ny,
det skall gälla vid Wirta bro.-
Herr pastor, jag låtit kalla er hit.-
Var god, foreller en bit!"

General Sandels är ännu i dag känd som en veritabel läckergom. Men Sandels värderade också högt den finländske mannen i ledet, Sven Dufva. Denne, som jämförts med den romerske brohuvudskämpen Horatius Cocles, är en av de mest minnesvärda och populära bland diktverkets alla krigskämpar. Solidariteten mellan officerare och manskap är ett av Runebergs ideal. När Dufva hade hindrat fienden från att gå över en viss strategisk bro, men själv stupat med en kula i hjärtat, tolkade Sandels situationen så här ("Sven Dufva" 105-108):

"Den kulan visste hur den tog, det måste erkändt bli,"
så talte Generalen blott, "den visste mer än vi;
den lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,
och höll sig till hvad bättre var, hans ädla, tapra barm."

Runeberg fann en litterär grundval för hjältedödens paradox i antikens diktning, Tyrtaios stridselegier och Simonides dikter: det upplevs som ett under att den fallne hjälten inte dör utan lever och får ett odödligt rykte. Det mest storslagna exemplet kan citeras ur den dikt som tillägnats överstelöjtnanten Duncker ("Den femte juli" 106-112):

Han föll; och dock, hvad herrlig lott,
att dö som han, sen så man fått
sitt lif med ärä hölja,
det är att trotsa glömskans sjö,
att lyftas som en grönklädd ö
ur djupet af dess bölja,
det är att dö, och dock ej dö.

En av de ståtligaste dikterna i Fänrik Ståls sägner är "Landshövdingen", samlingens näst sista. Landshövdingen Wibelius som utmärkt sig i fredliga värv sätter där rättens princip mot det ultimatum motpartens överbefälhavare ställer och yttrar sina odödliga ord ("Landshövdingen" 69-72):

"Ni segrat, makten tillhör er i dag,
jag är beredd, gör med mig hvad ni vill!
Men lag skall öfverlefva mig, som jag
långt efter den blef till."

Överbefälhavarens reaktion kompletterar budskapet i denna scen (stroferna 77-80):

Det bistra uttryck, krigarns anlet haft,
var borta, varmt han mötte gubbens blick,
han tog hans hand och tryckte den med kraft
och böjde sig och gick.

De två fienderna finner människan i sin motpart och högaktar denna inre människa. Mänskligheten får sålunda sin röst hörd och intar sin rättmätiga plats i Runebergs krigsdikt.

För de senare generationer som inte upplevt andra världskriget är det inte lika lätt som för de tidigare att läsa Fänrik Ståls sägner som fosterländskt ideologiska dikter. Å andra sidan är det inte så stor skillnad som man först trodde mellan Runebergs och Väinö Linnas krigshjältar. Till exempel solidariteten mellan befälet och männen i ledet är en bärande idé i Fänrik Ståls sägner likaväl som i Okänd soldat.

Sägnerna ska inte läsas alltför uppskruvat högtidligt. Man ska hellre se dem som de historier de är, krigsberättelser där tonfallet på sina ställen är tämligen högstämt.

Nationalsången "Vårt land"
Som prolog till Fänrik Ståls sägner placerades "Vårt land", hymnen tonsatt av Fredrik Pacius som vi finländare brukar sjunga vid högtidliga tillfällen, t.ex. efter en idrottsseger. Det kunde vara mödan värt att då och då läsa inte bara den första och sista versen utan hela dikten från början till slut.

"Vårt land" är ingen revolutionsmarsch som "Marseljäsen", inte heller någon undersåtlig försäkran som "Kejsarhymnen". Nej, sången är en lovsång till fosterlandet, "de tusen sjöarnas land" som utstått hårda tider men som sätter sin lit till framtiden. Till klangen av den kan vi med gott mod segla mot okända öden på det tredje årtusendets hav.

Skådespel
Mot slutet av sin bana skrev Runeberg även två helaftonsskådespel: komedin Kan ej och tragedin Kungarne på Salamis (1863). Den sistnämnda är ett efterspel till trojanska kriget och skalden har självständigt utvecklat temat utifrån Sofokles dramer. Skådespelets ideella kärna är rättsprincipen, för vilken den unge huvudpersonen offrar sitt liv och därmed löser den i skådespelet tillspetsade konflikten. Kungarne på Salamis lämpar sig i dag bäst som läs- och idédrama.

En nordisk och europeisk klassiker
Johan Ludvig Runeberg är en av de största diktarna i Norden. Enbart av den anledningen vore han förtjänt av att betraktas på ett fördomsfritt sätt. Redan under skaldens livstid översattes hans verk till andra europeiska språk och väckte uppmärksamhet runtom i Europa. Att översätta hans diktning till finska blev en ytterst väsentlig uppgift för den nationella kulturen.

Det behövs dessutom nya, fräscha översättningar för att nationalskaldens budskap även i dag ska kunna förmedlas till landets finsktalande befolkning. Runeberg kunde ha mycket att säga vår tid. Vi måste bara läsa honom, lyssna på honom och via vår personliga erfarenhet nå fram till det han har att säga oss.

Teivas Oksala
(Till svenska: Christel Nyman)

RUNEBERG SOM TIDNINGSMAN

1830-talet var ett intensivt och produktivt årtionde för Runeberg. Vid sidan av sitt skönlitterära författarskap och sin undervisning vid universitetet och Helsingfors Lyceum var han redaktör för tidningen Helsingfors Morgonblad, från tidningens grundande 1832 till sin flyttning till Borgå 1837.

Helsingforspressen på 1830-talet bestod av tre tidningar: den officiella Finlands Allmänna Tidning, Helsingfors Tidningar som det lokala borgerskapet favoriserade och så Helsingfors Morgonblad som vände sig till en bildad, akademisk publik. Finlands Allmänna Tidning utkom sex gånger och de två andra två gånger i veckan. Tidningarna var små, det gällde både format och upplagor. Ett tidningsnummer bestod av fyra små sidor, av samma format som en A4. I Åbo utkom Åbo Underrättelser med ett nummer i veckan. Borgå och Vasa fick egna svenskspråkiga tidningar i slutet av 1830-talet och i Uleåborg och Viborg utkom Oulun Wiikko-Sanomat och Sanan Saattaja Wiipurista.

Tidningarna på 1830-talet införde flitigt skönlitterära bidrag. I Helsingfors Morgonblad intog de rentav hedersplatsen på första sidan. En stor del av de dikter som Runeberg sedan publicerade i sin andra diktsamling hade han först låtit trycka i tidningen. - För redaktörsysslan hade Runeberg f. ö. inga andra meriter som tidningsman än att han hade fått några dikter tryckta i olika tidningar.

I Helsingfors Morgonblad recenserade Runeberg verk av svenska författare och skrev under 1832 flera artiklar som var starkt kritiska mot aktuella litterära strömningar i Sverige. Med viss rätt kan man alltså säga att litteraturkritiken introducerades i vår dagspress av hans artiklar och recensioner. Någon välvillig kritiker var Runeberg inte, tvärtom skrev han redan under studenttiden att det "ledsammaste arbete jag känner är att recensera en annans stycken" och "beröm bör ej finnas, eller är åtminstone överflödigt i en recension". Så uttrycker han också beröm bara i korta och konventionella fraser.

Utöver utnämningar och nyheter från universitetet och de två biskopsstiften innehöll Morgonbladet inga andra nyheter och ingen egentlig samhällsdebatt. Dels satte censuren stopp för det och dels var Runeberg ointresserad av sådant skriftställeri. Tidningen hade nog haft ett ganska ensidigt innehåll om inte andra medlemmar av Lördagssällskapet hade bidragit med artiklar. Elias Lönnrot medverkade flitigt med skildringar av finskt folkliv och rapporter från de långa expeditioner han gjorde för att samla in runor.

Som många andra tidningar lånade Morgonbladet material från utländsk press och det var ofta redaktörens hustru Fredrika Runeberg som valde och översatte notiser och korta noveller. Under Runebergs tid som redaktör låg tidningens styrka i hans egna dikter, i reseskildringar och i artiklar om Finlands natur och folkliv. Välkänd är t.ex. Runebergs artikel om Saarijärvi som präglade bilden av den finska inlandsnaturen och den finska allmogen.

Runebergs flyttade till Borgå 1837 och följande år började Borgå Tidning utkomma. I den medverkade Runeberg med korta reflexioner och med utdrag av den episka dikten Julqvällen.

Pia Forssell

Runebergs artiklar, recensioner och reflexioner kan läsas i Samlade skrifter av Johan Ludvig Runeberg VIII:2 Uppsatser och avhandlingar på svenska. Journalistik (Helsingfors, Svenska litteratursällskapet, 2003). Helsingfors Morgonblad och andra samtida tidningar kan studeras på nätet, adressen till Finskt historiskt tidningsbibliotek är: http://digi.lib.helsinki.fi/index.html