Soldatgossen

Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann,
Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man,
Hans hela verld var ärans fält,
Der stod han glad var han sig ställt,
I eld, i blod, i frost, i svält;
Han var min fader han.

Jag var ett barn när han drog bort, sen fridens dag var slut,
Dock minns jag än hans stolta gång, jag mins den var minut,
Hans hatt, hans plym, den bruna hyn
Och skuggan från hans ögonbryn:
Nej aldrig går det ur min syn
Hur herrlig han såg ut.

Det hördes snart från höga nord, när hären ryckte ned,
Hur han var käck, hur han var stark, hur i hvar strid han stred.
Så sads, han fått medalj också,
Det spordes snart att han fått två;
Ack tänkte jag i hjertat då,
Den som fick vara med.

Och vintern gick och drivan smalt, och det var lust och vår,
Då kom ett bud: din fader dött, han dog för ädla sår.
Jag tänkte då, jag vet ej hvad,
Var stundom ängslig, stundom glad;
Men mor hon gret tre dar å rad,
Så blef hon lagd på bår.

Min fader slöt på Lappos slätt, sin fana närmst invid;
Det sägs det var den första gång han blekna setts i strid!
På Uttismalm, för Gustafs land,
Min farfar dog med svärd i hand;
Hans fader föll vid Willmanstrand,
Han var från Carols tid.

Så var med dem, så blödde de, så har det ständigt gått;
Ett herrligt lif de lefvat dock, en herrlig död de fått.
Ack, vem vill stappla trög och tung?
Nej, gå i fält helt varm och ung,
Och dö för ära, kand och kung,
Se, det är en annan lott!

Jag är en fattig gosse jag, som äter andras bröd,
Jag har ej huld, jag har ej hem allt sen min faders död;
Men klaga är ej mitt behag,
Jag växer högre dag för dag,
Jag är en krigargosse jag,
För mig finns ingen nöd.

Och lefver jag tills jag blir stor och fyller femton år,
Till samma svält, till samma kamp, till samma död jag går.
Der kulor hvina tätast då,
Der skall man finna mig också,
Der vill ock jag försöka på
I mina fäders spår.