Svanen

Från molnens purpurstänkta rand
sjönk svanen lugn och säll,
och satte sig vid elfvens strand
och sjöng en Juniqväll.

Om nordens skönhet var hans sång,
hur glad dess himmel är,
hur dagen glömmer, natten lång,
att gå till hvila där.

Hur skuggan der är djup och rik
inunder björk och al;
hur guldbeströlad hvarje vik,
och hvarje bölja sval.

Hur ljuft, oändligt ljuft det är
att äga der en vän;
hur troheten är hemfödd der
och längtar dit igen.

Så ljöd, från våg till våg, hans röst
hans enkla lofsång då;
och snart han smög mot makans bröst,
och tycktes qväda så:

Hvad mer, om än din lefnads dröm
ej sekler tälja får;
Du älskat har på nordens ström
och sjungit i dess vår.