Vid en källa

Jag sitter, källa, vid din rand
och ser på molnens tåg,
hur, ledda af en osedd hand,
de växla i din våg.

Der kom en sky, den log så röd
som rosen knoppen ler;
farväl, hur snart farväl den bjöd
för att ej komma mer.

Dock, der en annan mera klar
och strålande igen!
Ack, lika flyktig, lika snar,
försvinner äfven den.

Nu åter en! - Den vill ej fly,
den vandrar tungt sin stig;
men, källa, mörk är denna sky,
och den förmörkar dig.

Jag tänker, när jag ser dig så,
uppå min egen själ:
hur mången gyllne sky också
har bjudit den farväl.

Hur mången tung och dyster spred
sin djupa natt i den,
och kom så hastigt, ack, men skred
så långsamt bort igen.

Men hur de kommit, hur de gått,
jag känt dem ganska väl;
de varit toma skyar blott
i spegeln av min själ.

Och spegelns ljus och mörker skall
likväl av dem bero! -
O källa, när blir leken all,
när får din bölja ro?