Högt
bland Saarijärvis moar bodde
bonden Pavo på ett frostigt hemman,
skötande dess jord med trägna armar;
men af Herren väntade han växten.
Och han bodde der med barn och maka,
åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
gräfde diken, plöjde opp och sådde.
Våren kom, och drifvan smalt af tegen,
och med den flöt hälften bort af brodden;
sommarn kom och fram bröt hagelskuren,
och af den slogs hälften ned av axen;
hösten kom och kölden tog hvad öfrigt.
Pavos Maka slet sitt hår och sade:
Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe!
Tagom stafven; Gud har oss förskujtit;
svårt är tigga, men att svälta, värre.
Pavo tog sin hustrus hand och sade:
Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Blanda du, till hälften, bark i brödet,
jag skall gräfva dubbelt flera diken,
men af Herren vill jag vänta växten.
Hustrun lade hälften bark i brödet,
gubben gräfde dubbelt flera diken,
sålde fåren, köpte råg och
sådde.
Våren kom, och drifvan smalt af tegen,
men med den flöt intet bort af brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men af den slogs hälften ned af axen;
hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt.
Pavos maka slog sitt bröst och sade:
Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe!
Låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit;
svår är döden, men att lefva, värre.
Pavo tog sin hustrus hand och sade:
Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Blanda du, till dubbelt, bark i brödet,
jag vill gräfva dubbelt större diken,
men af Herren vill jag vänta växten.
Hustrun lade dubbelt bark i brödet,
gubben gräfde dubbelt större diken,
sålde korna, kpöpte råg och sådde.
Våren kom, och drifvan smalt af tegen.
Men med den flöt intet bort af brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men af den slogs intet ned af axen;
hösten kom, och kölden, långt från
åkern,
lät den stå i guld, och vänta skördarn.
Då föll Pavo på sitt knä, och
sade:
Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Och hans maka föll på knä och sade:
Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Men med glädje sade hon till guppen:
Pavo, Pavo, tag med fröjd till skäran;
nu är tid att lefva glada dagar,
nu är tid att kasta barken unnan,
och att baka bröd af råg allena.
Pavo tog sin hustrus hand, och sade:
Qvinna, qvinna, den blott tål att pröfvas,
som en nödställd nästa ej förskjuter;
blanda du, till hälften, bark i brödet
ty förfrusen står vår grannes åker.
