Mig
ej lockar din skatt, Afrikas gyllne flod!
Ej din perla jag sökt, strålande Ocean!
Friggas hjerta mig lockar,
röjdt i tårade ögats dagg.
O, hur ringa för mig vore
en gränslös verld,
med dess solar af guld, med dess demanters sken,
mot den verld, jag med henne
hänryckt gömmer i sluten famn.
Hvad af stoftet hon länt,
hvad hon af himlen har,
kan jag skilja det mer, än på vår
sommarsky
hvad blott aftonen målar,
eller morgonens blomsterhand?
Tanke svindlar och syn, när
i dess blick jag ser,
liksom såge jag ned i ett omätligt djup,
tills jag spritter ur dvalan
vid en kyss af dess purpurmund.
Säg, hvar fostrades du,
leende engel, säg!
Tills du sänkte dig ned, och åt ditt rosentjell
gaf gestalten af Frigga,
att försköna min vandring här.
Mulnar banan ibland, skjuter
ett törne fram,
suckar anden engång, tryckt af sin bojas ok,
o, hur saligt att ila
i den älskades armar då!
Jorden smeker min fot ljuf
som en vårvind der,
lifvets fjettrande tyngd lätt som en bubbla känns;
och af svallande pulsar
vaggas själen till Gudars ro.
