Till solen

Du, dagens öga,
Som fjerran skickar
De ljusa, höga
Och lugna blickar,
Dig helsar fången,
Vid stoftet sluten,
Dig egnas sången,
Fast skuggbegjuten.

Omkring dig tåga
De verldar kalla,
Men vid din låga
De värmas alla.
I Eden röjdes
Din rena flamma,
Och nyss hon höjdes,
Ännu densamma.

Hvem såg den handen,
Dit upp dig ställde?
Hvem tände branden,
Och gaf dig välde?
Och vem skall vaka
I jordens dalar,
Då du tillbaka
Ditt lån betalar?

En gåta höljer
Ditt ödes bana,
Men ljuset följer
Din herrskarfana;
Och hvart det sändes,
Och hvart det flöder,
Ett hjerta tändes,
En blomma glöder;

Och marmorsalar,
Och halmtäckt hydda,
Och berg och dalar
Stå guldbeprydda.
Hell dig, hvad minne
Du återväcker,
Åt sorgset sinne
Hvad fröjd du räcker!

Hur mången timma
Med dig jag lekte,
Då huldt din strimma
Min vagga smekte!
Med oskuldsvarmen
Mitt bröst du närde;
Du ynglingsbarmen
Att älska lärde.

Hur skön du grydde
När dag begyntes,
Och, förrn du flydde,
Hur vänlig syntes
Din stråle smeka
Min flickas hufva,
Och ystert leka
Med menlös dufva!

Så gladt förtrogen,
Du dröjde sällan
Från tysta skogen,
Från rena källan.
Ack, bort de vikit,
De fröjder rika:
Allt, allt har svikit; -
Blott du är lika.

Ditt sken på kullen
Än lika varar,
Då tunga mullen
Mitt stoft förvarar,
Du än skall tömma
De gyllne pilar
Uppå den gömma,
Der blek jag hvilar.